En frusen sanddelfin

När ens dagar som föräldraledig pappa ser ungefär likadana ut med en uppsjö av fasta rutiner, upprepningar och repetitioner som avlöser varandra i en aldrig sinande ström. DÅ lär man sig verkligen att uppskatta de små ljuspunkterna!

I vanlig ordning micklade jag på Savannah kläder om ca tre hundra lager för att kunna gå ut och leka. Fördelningen inom tidsramen 1,5 timme ligger på ca 50% på- och avklädning, 20% lek, 20% torka snor och ca 10% ren och skär frustration.

De underbara ca 18 minuter av lek fortlöpte och jag hjälpte Savannah att hoppa i och ur sandlådan med jämna och ojämna mellanrum. Hon blir ju aningen otymplig i alla 300 lager kläder. Jag klandrar henne inte. För att inte nämna handskarna. Handskar till småbarn är ett område som jag skulle kunna raljera över timme ut och timme in. Men det får jag nog återkomma till vid ett senare tillfälle.

Hur som helst så sade...eller rättare sagt beordrade mig Savannah "- el'in, andkaka!" För de som inte pratar Savannesiska så betyder det; "-Pappa ta den här plastformen som ser ut som en delfin och gör en sandkaka åt mig!". Jag tog delfinen som redan var till bredden fylld med sand och skulle vända den uppochned för att tömma ut sandformen på sandlådans sarg. När det nu tyvärr var några minusgrader ute så innebar det också att den tidigare fuktiga sanden hade frusit fast i formen. Å den hade verkligen frusit fast! jag knackade, petade och klämde hårt jag kunde utan att förstöra plastformen. Detta tar nu mycket längre tid än vad jag trott. Jag känner hur viljan växer att använda mina övernaturliga superhjältekrafter för att slå sönder hela skitformen och bara skrika ut salvor av svordomar. Detta hejdas av Savannahs envetna upprepningar av frasen ""- el'in, andkaka!..."- el'in, andkaka!"

Till slut får jag äntligen ut sanddelfinen ur plastformen. Jag är vid det tillfället nästan lika nöjd och rörd som den morgonen då Savannah föddes. Delfinen var perfekt, helt genomfrusen! Den var blank och fin och med en glasliknande yta som reflekterade den vackra höstsolen. Stolt som bara den så håller jag upp den försiktigt i mina händer och visar för Savannah...som redan gått därifrån och hittat en snörstump i andra änden av sandlådan. Självklart får hon inte upp den ifrån sanden för hennes förbaskade handskar är byggda för sibiriskt vinterklimat, och tummen har för länge sedan lämnat sin avsedda plats i handsken.

För stunden så låter jag Savannah kämpa på med sin snörstump medan jag själv bär iväg delfinen för att ligga ostört en bit bort från sandlådan. Jag tar ett foto för att föreviga denna vackra skapelse. Varsågoda: