Jag som förut blev lite purken om jag endast fick fyra gympass per vecka, är idag nöjd om jag får Ett pass per vecka. Efter lite drygt ett år långt uppehåll ifrån all träning beslutade mig för ca två månader sedan att nu får det räcka. Jag måste börja om att träna. Sagt och gjort, jag gav mig iväg, glad i hågen och fast besluten att köra minst tre 45 minuters pass per vecka. Efter att jag i vanlig ordning överskattat min grundfysik å de grövsta, tog jag i för kung och fosterland och öste på så till den milda grad att jag inte bara såg stjärnor utan började efter ett tag upptäcka nya planeter och en och annan supernova.
Å vad hände, jo jag ådrog mig en träningsvärk så brutal att den nästan tog över mitt personnummer. Ni vet en sådan där träningsvärk så det blir varmt och pulserar i exakt hela kroppen. En sådan där träningsvärk att när man skall försöka kliva upp ur sängen dagen efter paralyserat ligger förlamad av värken och funderar över om det är försent att ansöka om LSS. Efter att träningsvärken suttit i ca en vecka kom nästa spark i skrevet. Förkylning! Där gick två veckor till. Efter tre veckor av motgångar så tappade jag aningen styrfart, och som det ser ut nu är det på den nivån att Ett pass i veckan, är en seger. Så i kväll segrade jag, åtminstone till hälften!
När jag kom hem från gymmet så fanns det fikabröd i form av en vetelängd i skafferiet som blivit kvar efter Sofias kvällsmöte på jobbet. Eftersom jag nu tränar, så får jag också unna mig lite gott...så där for halva vetelängden. Andra halvan åker nog i morgon som lunch. Alla vet ju att vägen till en god fysik är hälften mat, hälften träning. I enlighet med den teorin innebär det att jag framstår som ett smärre proffs på det här. Ett halvt pass på gymmet och en halv vetelängd.
Jag kanske ska skriva en bok om det här med kost och träning...det verkar ju faktiskt ganska enkelt.
~ Adieu ~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar